Västerbottens förre landshövding Lorents Andersson förespråkade häromveckan att urangruvor bör öppnas i norra Sverige och att Luleå universitet ska utses till urangruveforskningscentrum.
Andersson menar på att "Det behövs forskning om hur man kan bryta uran under miljömässigt trygga former".
I Västerbottens Folkblad har Magnus Ericsson, senior partner på Raw Materials Group i oktober uttalat sig i samma ämne (här) på ett sätt man kan fundera över speciellt nu när det bara åtestår två länder innan Lissabonfördraget kan kuppas igenom:
"Ytterligare en positiv faktor är att området kommit upp på EU:s dagordning. – Det uppmärksammas alltmer att den nordiska gruvbranschen kan bidra till den europeiska försörjningstryggheten, säger Magnus Ericsson."
Kan man misstänka att de övriga länderna inte vill att Sverige själva skall få välja hur mycket Uran man vill sälja och till vilket pris, utan Sverige skall fås att sälja rabatterat Uran till EU i de kvantiteter som EU kräver?
Miljöproblemen vid Urangruvor består främst i att andelen klyvbart material är låg och man måste ta upp stora mängder sten för att få ihop en viss mängd klyvbart material (Uran, Thorium). Detta leder till att man i anslutning till Urangruvor får jättelika högar med radioaktivt grus. En bloggare med bra koll på gruvpolitiken i Sverige är annars Mats Holmström i Kiruna.
Man kan fråga sig om Lorents månne sitter med styrelseuppdrag i något gruv/prospekteringsföretag.
Stamstriderna i boden fortsatte förra veckan rapporterar Fria Nyheter.
I Luleå har en muslimsk friskola fått stänga i mitten av terminen, mer om det hos muslimska friskolan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar